"En dag föll bondens åsna ned i en brunn. Åsnan tjöt högt medan bonden försökte fundera hur han skulle göra för att få upp den ur brunnen. Slutligen bestämde han sig för att åsnan var ju så gammal och att han ändå hade tänkt att fylla igen brunnen, då kunde han ju lika gärna begrava åsnan i brunnen direkt. Det var bara inte värt att försöka få upp åsnan ur brunnen.
Han bjöd in sina grannar för att hjälpa honom med att skyffla jord i brunnen. Åsnan började nu förstå vad som var på gång och tjöt fruktansvärt. Sedan, till allas förvåning, började han lugna ned sig.
En stund senare böjde sig bonden över brunnen och tittade ned. Han blev förvånad över vad han såg. När varje skyffeltag jord landade på åsnans rygg gjorde åsnan något häpnadsväckande. Han skakade det bara av sig och tog ett steg upp.
Grannarna fortsatte att skyffla, åsnan skakade av sig och flyttade sig sakta upp i brunnen. Snart hurrade alla när åsnan blev synlig uppe vid kanten och snart tog helt enkelt åsnan ett steg över kanten och vandrade lycklig iväg.

Livet kommer att skyffla mycket smuts över dig. Då gäller det att ta sig ur brunnen genom att skaka av sig det som faller på dig och ta ett steg uppåt. Alla våra bekymmer är samtidigt en möjlighet att växa som människa genom att ta ny sats. Vi kan ta oss upp ur de djupaste brunnar om vi bestämmer oss för att aldrig ge upp.

- SKAKA BARA AV DIG OCH GÅ VIDARE !!!!!!"

"Samtidigt känner jag att jag vill dela med mig av hur man faktiskt kan glädje mat och livet att gå ihop igen. Jag VET att det är svårt att ta tag i det till en början, det var det för mej också MEN tänk på alla era nära och kära, era mammor som gråter om nätterna, era pojk/flickvänner som vill ha energi skratt och kyssar. Tänk på livet som är fantastisk i sin helhet att det inte är värt att stänga in sig i en bubbla. "

"Ja. Jag är stolt över min kropp, att jag gått upp 16kg. Men det är inte det jag är lyckligast över..utan glädjen att vara glad. På riktigt! Ni vet, att skratta från hjärtat och inte för att man måste. Jag älskar varenda sekund av mina dagar och uppskattar dom till tusen.. Och att äta mig mätt. Vilken känsla. Jag skulle gå ner i vikt så snart jag slutar äta, men jag vill inte. För det gör att jag orkar så himla mycket mer. Det gör att jag känner pirr i magen av att se vackra karlar och att jag kan springa de där extra stegen. Jag kämpar inte längre. Jag äter och känner mej helt..normal. "

"Det är inte förrän man tittar på bilder som man inser hur långt man kommit! Jag fryser inte längre. Mina naglar går inte av längre. Jag skrattar för att jag är glad och inte på beställning. Jag älskar livet. Jag har gått upp 16kg! "

"Jag kommer fortfarande ihåg den där natten då jag vaknade av mina egna hjärtslag. Jag trode det var över och bestämde mej på riktigt ATT ÄTA! Idag är jag lyckligare än någonsin och jag vill verkligen sprida detta, vad jag varit med om, men samtidigt har det varit en tuff tid. "

"Tänk på att ingen är dyrbarare än just precis DU!"

Att inte kunna äta det man vill.
Att inte kunna tänka som man vill.
Att inte kunna göra som man vill.
Hur kan det vara så?
Hur kan man inte äta,tänka, göra saker när man ändå vill det och har möjligheten till det?
Hur kan det bli så komplicerat?
Hur kan det va som så att man inte kan styra sina egna tankar osv?
Hur svårt kan det vara liksom?
SVÅRARE ÄN DU NÅGONSIN KAN ANA.
Döm inte någon förens du vet hela dennes historia.

"Jag har förutom några mindre perioder i mitt liv fått kämpa för att gå upp i vikt på ett BRA sätt och inte känna mig som ett skelett / vattenfylld ballong. Lyxproblem anser vissa, men det är inte alltid så roligt då vi lever i ett samhälle där smala stämplas som sjuka och kritiseras öppet. Vet att många känner igen sig och det går faktiskt att förändra om man anstränger sig, oavsett upp eller ner."

"Jag är 15 år gammal och fick diagnosen Aspergers Syndrom för ungefär 4 år sedan.
Till en början förstod jag nog inte riktigt vad det var, men när jag verkligen insåg att jag var annorlunda kändes det som att hela världen rasade under mina fötter.
Jag trodde att alla visste, att alla såg. Det kändes som att alla kollade snett och viskade när jag gick förbi.

Jag led av en svår depression. Jag fick kämpa mig upp ur sängen på morgonen. Jag fick ångestattacker och raseriutbrott nästan varenda kväll.
Jag sket i att gå på lektionerna, jag satt ofta inne på toan och grät. Jag var så rädd att någon skulle höra mig, att någon skulle se hur svag jag var.
Jag åt nästan ingenting, jag vågade inte ens gå in på Ica utan att hålla mamma i handen, men till och med då fick jag panik. Jag rasade i vikt och vägde knappt 30 kg, 12 år gammal.

Efter många timmars pratande med psykolog och kurator på BUP beslutades det att jag skulle sluta gå i skolan. Efter någon månad fick jag börja vara på stallet, och ha en typ av praktik. Men i början var jag så rädd att jag var tvungen att åka hem efter bara någon timme. Jag fick börja äta antidepressiva mediciner och dricka matersättning.

Efter ett tag började jag prata, jag kunde vara där själv utan mamma och pappa. Jag hade inte en ända vän utanför stallet, så jag spenderade alla eftermiddagar där.

När jag skulle fylla 13 år träffade jag en kompis, jag sov över där nästan varje helg, varje lov, alla lediga dagar. Med henne vågade jag synas. Jag började äta mer och mer, jag växte.

Jag vågade visa mig på allmänna platser, jag vågade prata med andra människor. Genom henne och stallet har jag fick jag massor av vänner som stöttade mig genom allt.

Jag fortsatte min praktik på stallet med en lektion med en lärare i veckan fram till sommarlovet 2012. Efter lovet började jag i skolan igen, i nionde klass. Jag kunde ingenting.

Nu går jag sista terminen i nian, jag har betyg i alla ämnen jag har, förutom ett. Jag har kommit in på gymnasium. Jag har många vänner som alltid finns där för mig, jag har en underbar pojkvän.

Jag är stark"

Jag anser att ha en bästa vän är bättre än att ha ett stort kontaktnät.
En bästa vän vet man att man kan räkna med oavsett vad som än händer.
En människa behöver någon som står en nära hjärtat, en bästa vän.
En bästa vän är en trygghet och någon man alltid kan räkna med.
Vissa kanske hävdar att ett stort kontaktnät är bättre eftersom då har man många att vända sig till och då har man en stor krets omkring sig. Jag kan hålla med om detta till en viss del. Men vad spelar det för roll om man har ett stort kontaktnät om man inte har någon speciell att räkna med i alla lägen?
Några kanske har blivit huggna i ryggen av flera så kallade "vänner" så att de har svårt att kunna tro att det faktiskt finns bättre bästa vänner än dem som de har stött på. Därför känner de kanske att det bara är bra att ha ett stort kontaktnät där det går att välja att vara med olika personer från dag till dag.
Jag kan förstå sådana människor, det är svårt att ha tillit till folk efter att ha blivit huggen i ryggen gång på gång av dem man trodde skulle finnas där livet ut.
Men jag tycker att man aldrig ska ge upp hoppet, för det finns flera människor som likt en själv sitter i sin ensamhet och önskar att de hade haft en bästa vän exakt som du.
Om man alltid är med flera olika personer från dag till dag, hur ska man då kunna veta vem som finns där när man behöver den som mest? Det är en anledning till varför man ska ha just en speciell människa i sitt liv, en bästa vän.
Tobias Harding skriver i sin blogg med rubriken "Vänskapens Filosofi" den 15 Juli 2007 att "vänskap är ett svårt begrepp". Han berättar att den romerska filosofen Marcus Tullius Cicero tyckte att den största vänskapen bara kunde existera mellan människor som tillsammans siktar mot det goda. Vidare säger Harding att vänskap är lättast att få mellan människor som har likadana åsikter. Detta är något som jag kan hålla med om eftersom mina närmaste vänner och jag i princip tycker likadant om saker och ting. Men naturligtvis kan det vara bra att inte hela tiden tycka lika utan att kunna ha olika åsikter och ändå vara vänner. Ingen är perfekt och ingen har alla rätta svar, utan det är viktigt att ändå kunna acceptera varandras olikheter.
Harding anser att en person kan hjälpa och stödja en vän men den ska även kunna ge tillbaka. Jag håller med Harding i det han säger, som man blir bemött ska man bemöta andra tycker jag.
Ju äldre jag blir desto mer märker jag av att det är betydligt mycket bättre att ha en bästa vän än ett stort kontaktnät.
När jag var yngre och omogen dvs så tyckte jag att det var "coolt" att känna många och ha en bunt med vänner. Men med tiden började jag glida ifrån en del så kallade "vänner".
Jag har hamnat i en period då jag känner att jag hamnat på botten. Allt känns meningslöst och jag känner mej ensam, men vem finns här för mej nu när jag behöver det som mest? Det är nu under den här depressionsperioden som jag hamnat i, som jag märker att mina så kallade vänner egentligen bara är tillfälliga "vänner".
Det är nu som jag märker av vilka som verkligen bryr sig om mej och verkligen är mina riktiga vänner.
Det är nu som jag börjar undra, vart dom där så kallade "vännerna" har tagit vägen, de som alltid sa att de alltid skulle finnas där för mej vad som än hände.
Det är nu som jag börjar inse att min mamma hade rätt då hon alltid sa att jag inte skulle skaffa mej så många vänner, att det räcker med att ha ett få tal äkta vänner som jag vet att jag alltid ska kunna räkna med oavsett vad.
Jag har börjat märka att det stora kontaktnät jag haft bara har velat vara med mej när jag mått bra, bara för att ha kul för stunden, men idag när jag inte mår bra verkar jag inte vara någonting att ha för dom så kallade "vännerna" jag hade i det stora kontaktnätet. Jag har märkt att när folk börjar märka av att man mår dåligt så börjar de höra av sej mindre och mindre och tillslut hör de inte av sej alls.
Det är vid sådana här tillfällen man behöver en riktig bästa vän. För en bästa vän finns där när ingen annan finns, en bästa vän hjälper dej upp när du nått botten, en bästa vän ställer alltid upp, ALLTID.
Men även om man inte har någon där ska man kunna klara sej själ. Man måste lära sej att vara stark i sej själv och även fast det är svårt så kan man klara av det, det kan man. Träning ger ju färdighet och det är sant. Så NEVER GIVE UP.

Har du nån gång känt av den där känslan att du känner på dej att du inte borde göra nått men du gör det ändå?
Har du nån gång tänkt på en sak men vetat att du inte borde tänka på det men ändå tänker på det och aldrig slutar tänka på det?
Varför vet vi men gör ingenting åt saken?
Varför låter vi oss själv skada oss själva med det vi gör då vi ändå vet att det vi gör och tänker är fel?
Vi vet att det gör mer skada en nytta men ändå fortsätter vi, varför?
Vi ska inte behöva sitta och plåga oss själva med dåliga saker och framförallt så ska inte någon annan få plåga oss med dåliga saker och tankar.
Om vi ändå vet vad som är dåligt för oss varför håller vi inte avstånd ifrån det då?
Varför vill vi ändå sitta och plåga oss själva och sen ångra att vi gjorde det?
Hur går vi emot dom här sakerna och tankarna som skadar oss?
En bra början är iallafall att man vet att det man gör ja det är ju fel.
Att det dåliga vi gör och tänker gör mer skada för oss än nytta.
Man måste fightas emot det, man måste gå emot dom där dåliga sakerna och tankarna, inte låta dom få styra. Dom är inte din fjärrkontroll, det är du som är din egen fjärrkontroll. Ta kontroll över kontrollen, det är ett måste för att kunna må bra. Visserligen är det lättare sagt än gjort men du? NEVER GIVE UP.

Mitt första inlägg.